|
|
|
 |
De klassiska språken |
"De döda språken kallas så på grund av den
gravlika stämma varmed de framsägas .... Det dödaste och således viktigaste av dem
alla är latinet, som uppfanns av gudinnan Latona. Känner du icke detta språk, är du
beklagansvärd och otjänlig att beträda mången viktig förtroendepost.
(Ur En var sin egen professor av Fallstaff, fakir)
Att tala om de klassiska språken, alltså grekiska och latin, som "döda" är
missvisande. Tvärtom är de "levande" på flera och viktiga sätt.
Grekiskan är det äldsta skriftligt bevarade, ännu levande språket i den stora
indo-europeiska språkfamiljen. Det kan följas obrutet ända från hieroglyftexterna i
bronsålderspalatsen i Mykene, Pylos, Thebe och Knossos från 1300- och 1200-talen f.kr.
fram till dagens s.k. nygrekiska språkform som bl.a. gett oss stora diktare som
Konstantinos Kavafis, Nikos Kazanzakis och Nobelpristagarna Giorgos Seferis och Odysseus
Elytis. Grekiskans unikt välbelagda och intressanta språkhistoria genom mer än 3000 år
är central i varje fördjupat studium av människans språk. Den är också bärare av
några av världslitteraturens viktigaste verk som Homeros’ Iliad och Odyssé,
Herodotos och Thukydides historieverk, de stora klassiska tragedierna av Aischylos,
Sofokles och Euripides, Platons och Aristoteles mäktiga filosofiska system och den
kristna religionens grundtext Nya Testamentet.
Latinet är inte mindre betydelsefullt, om ock på annat sätt. Textuellt belagt
sedan 600-talet f.kr. som ett av de många språk, indoeuropeiska och andra, som talades i
det äldsta Italien speglar dess historia den världshistoriskt märkliga utveckling som,
med centrum i staden Rom vid Tibern, såg tillkomsten av det största imperium världen
dittills sett och som kom att sprida latinskt språk och grekisk-romersk medelhavskultur
över stora delar av Europa och även Afrika och Asien. Franskan, spanskan, portugisiskan
och rumänskan är alla döttrar av latinet och även nordiska språk som engelska, tyska
och svenska har starka latinska inslag. Lika viktig som grekiskan är för
språkforskningen är latinet som fram till 1700-talet också levt ett långt liv som
religionens och vetenskapens internationella språk i Europa och som än idag är
Vatikanens och den katolska kyrkans officiella språk. Latinet har stor spännvidd och är
uttrycksformen både för ett storartat episkt diktverk som Vergilius Aeneid men också
för en Catullus glödande erotiska poesi, för en Ciceros vältalighet men också sorgen
över en dotters död, för en Tacitus mörka historiesyn och för frälsningshoppet i
martyrernas vittnesbörd, för Augustinus unika självanalys och hans mäktiga skildring
av Gudsstaten, för hela medeltidens teologi och filosofi.
De klassiska språken är därmed i djupaste mening "klassiska" och förblir
"levande" och nödvändiga.
Katedralskolan
St Södergatan 22
222 23 Lund
Innehållsansvarig: Eva Nylander
Telefon Klassiska inst: 070-2925797
Uppdaterad: den 06 december 2006 |
